Brohopp och vandring I Himalaya
- Simons nisch är ju att börja sina inlägg med citat så det är ju uteslutet för mig men däremot ordvitsar är ju något jag håller varmt om hjärtat så det kanske men skulle satsa på. Vad kallas en självdestruktiv inuit? .....Esk-Emo.
Måndagen den 5e skulle vi egentligen åka till Pokhara för att sedan börja våran trekking i bergen men Simon bestämde sig för att bli matförgiftad istället så det blev uppskjutet till torsdagen. Men pågrund av detta bestämde jag mig för att hoppa bungyjump som jag har viljat göra i många år. Så på tisdagen hoppade jag och ett 40tal personer på ett par bussar som skulle ta oss cirka 3 timmar från Kathmandu och resan I sig va rätt otäck på smala bergsvägar med nästintill obeifintliga staket. När vi kom fram så gick vi över bron som vi senare skulle hoppa ifrån, det va en hängbro på 160 meter över en ravin så det va lite sådär att gå över den och veta att man skulle hoppa därifrån sen. Efter många timmars väntande va det dags, på med selen och ställa sig vid kanten och sen räknades det ner från 3 till 1 och sen va de bara att slänga sig ut. När man har föreställt sig det förut så har man ju tänkt att man ska stå där och tveka som man gjorde uppe på hopptornen i badhuset när man va liten men otroligt nog hoppade jag direkt. Känslan av att hoppa ut så är nästan obeskrivlig, men några känslor va de, de va läskigt som fan, de va samtidigt en skön känsla och det gick fort utav fan och när man började närma sig botten va de viss dödsångest i nån sekund. Efter att jag studsat tillbaka upp första gången va jag helt disorienterad och visste inte va som va upp eller ner men det ordnade sig efter någon halvminut eller så. Lite omtumlad var jag nog när jag kom ner till botten och skulle bli bortkopplad för dom frågade flera gånger om jag var okej men det kanske dom alltid gör vad vet jag vad vet jag. Men jag kan rekommendera att göra ett hopp om ni är uttråkade nångång.
Sedan på torsdagen bar det av mot Pokhara, en sju timmars bussresa på en sträcka på 21 mil så som ni förstår är inte vägarna riktigt som hemma. På grund av att resan va så lång så började inte vår trekking fören på fredagen med en 1,5 timmars taxiresa och en vandring på cirka 4 timmar så det va en lätt start. På dagen kom den första jobbiga nyheten då vi fick veta att han vi bokade detta igenom inte skickat med jacka och sovsäck till oss som han hade lovat men som tur va ordnade det sig när vi fick låna tjocka täcken och ha på oss underställ på nätterna för att överleva(eller iaf inte frysa riktigt så mycket). Sedan på lördagsmorgonen va min mage inte som den skulle och det gjorde att det va riktigt jobbigt för mig att gå dom första timmarna som bara va uppför trappor. Men sen blev det bättre och vi gick I en djungel och det va riktigt fint. Det är inte riktigt lönt att skriva om varje dag uppe I bergen för vad vi har gjort är att gå varje dag och sedan tagit det lugnt I de olika guesthousen. Men det har varit många olika miljöer som djungel, höga kullar med utsikt över snöklädda toppar, plantage och ljusblåa floder mm mm.
På grund av att min mage har vart åt helvete varenda kväll och morgon inprincip sedan innan trekking och fortfarande så har mitt humör vart sådär imellanåt och knävärk och svinkalla nätter har gjort sitt också.
Jag kan tänka mig att Simon har varit lite trött på mig emellanåt då jag klagat och gnällt lite för mycket men han pratar med mig iallafall så han avskyr mig nog inte. Det finns gott att säga om trekking också förstås, vyerna va många gånger otroliga, våran guide Ottar va exceptionell, ofta god mat, bad I hotsprings som va riktigt skönt, få se hur folk lever uppe i bergen och att få komma bort från bilar och avgaser är inte fel ibland.
Vi skulle egentligen ha gått i tio dagar och gå till en topp på över 4000 meter men valde att gå 8 dagar(7 för mig) och inte gå till den toppen. Men jag är nöjd iaf för jag va nära på att ge upp många gånger innan dess. Anledningen till att jag stack en dag innan va för att jag fick nog av min mage och bestämde mig för att ta mig tillbaka till Pokhara för att besöka hospitalet i fjärran vilket jag gjorde I torsdags och fick lite medicin och så va jag där I fredags och gjorde ett blodprov som inte visade något fel så det va inte mycket till hjälp, får kanske besöka ett hospital igen om det inte blir bättre snart.
På onsdag är det meningen att jag ska åka till New Dehli, Indien och möta upp Anki igen men samma stolpskott som glömde fixa sovsäckar och jackor till oss har inte fixat mitt visum som han lovade att fixa tills dess så får se om jag kommer iväg då eller om jag får skjuta upp det lite. Och detta komplicerar saker och ting ordentligt och jag är jävligt arg på den där idioten då han har haft mitt pass I 2 veckor utan att ha gjort nåt.
Uppe på bron.
Sekunderna före.
Ett graciöst hopp mot avgrunden.
Hänger lite.
Simon och Ottar trekkingens första dag.
I djunglen.
Äntligen framme efter andra dagens långa vandring.
Tidigt den tredje morgonen gick vi upp på Poon Hill som va den högsta toppen för oss.
Soluppgång sedd från Poon Hill.
Simon på en topp som va typ lika hög som Poon Hill.
Å jag.
Här vaknade vi upp den fjärde dagen.
Njuter I hotspringen.
Flodvattnet var väldigt kallt men de va skönt att ta ett dopp och sen hoppa I I bassängen igen.
Vilopaus.
Det var festival I Nepal I veckan och här försöker Ottar lära några ungar lite fler låtar att spela för turisterna.
Kommentarer
Trackback
